20 år

Nu går min älskade pålle in på sitt 20:de år. Tack Annika Averland för att du hjälper mig att hålla honom nöjd o glad med pyssel och roliga uteritter. Dessutom finns några viktiga människor som gjort och gör mycket för att jag fortsätter tycka att det är roligt och att vilja lära mig mer. Marita Björk som en gång kopplade ihop mig med Camilla Björkman. Många roliga träningar och utflykter på intressanta clinics o föredrag. Matilda Andersson som förmedlade kontakt med Lotta Månsson och hennes underbara lektioner. Christina Drangel och hennes utbildning i Integrerad Ridkonst som är ett pågående äventyr. Och det konstigaste av allt, Lindah Nilsson och något så märkligt som ridundervisning på nätet.

Men utvecklingen går långsamt. Varför? Borde ju vara superduktig vid det här laget. Så mycket träningar och clinics jag varit på. Läser och kollar nätet gör jag ju oxå mycket. 

Svaret är enkelt: för lite ridning och för långa uppehåll. Varken jag eller Ville kommer över tröskeln och kan bygga vidare utan det är ständiga igångsättningar och uppbyggnad efter uppehåll. och då blir ju nästa fråga: varför då?????

Kan inte skylla på skador för vi har varit förskonade från några allvarligare sådana genom åren. Kan inte skylla på dåligt underlag för sedan ett par år finns ridhus på perfekt skrittavstånd. Och trailer har jag så det är inga problem (eller nu har det blivit problem eftersom Ville inte längre tycker det är ok att gå på) att åka iväg om det skulle behövas. 

Vad ska jag skylla på? 

Tja det brukar ju alltid handla om skit i sadeln om det inte funkar på hästen och det är väl så det är även om skiten inte kommit upp i sadeln. Det här är något som jag borde jobba med, ridningen fixar jag säkert bara det blir tillräckligt mycket av den. 

Så ta ett tag i och bena ut exakt vad det är som är spärren. Brukar skylla på rädsla men det är nog inte hela sanningen. Ska jag jobba honom, är det ok att kontrollera, borde han inte får lalla omkring lite? OM jag jobbar honom, hur hantera ev motstånd, osv. Sammanfaller det med alla mina andra rädslor, ska jag söka professionell hjälp i största allmänhet för detta? KBT? När nu ridning är det roligaste jag vet så borde det ju verkligen tas på allvar och inte bara viftas bort av mig
. 
En sak som jag kommit på nog är något att jobba på: att lära mig minnas de bra sakerna. När det varit en skön ridtur i skogen, varför kommer jag inte ihåg det. Bara de katastrofsituationer som jag inbillar mig ska hända. Inte bara i ridningen, det gäller allt. Hur ofta har jag ramlat av cykeln och fått gruskorn under knäskålen? Aldrig. Ändå är det det som jag hela tiden väntar på osv. 

Så ja, det finns en del att jobba på. Låt mig få njuta av Villes sista år på ett fullödigt sätt.